Om boken: år / Friedrich Gorenstein är en författare och manusförfattare ("Solaris", "Slave of Love"), vars arbete, utan att överdriva, kan kallas ett av höjdpunkterna i nittonhundratalets prosa – visade sig vara en klart underskattad mästare i rysk prosa. Han emigrerade från Sovjetunionen 1980 och var författare till en enda publikation - berättelsen "Huset med ett torn." Gorenstein gav sina verk till en smal vänkrets att läsa, bland vilka var Andrei Tarkovsky, Andrei Konchalovsky, Yuri Trifonov, Vasily Aksenov, Fazil Iskander, Lazar Lazarev, Boris Khazanov och Benedikt Sarnov. Alla av dem var övertygade om Gorensteins geni, som Andrei Tarkovsky skrev om i sin dagbok. Gorensteins huvudsakliga intresse var Rysslands öde, den ryska mentaliteten och det ryska imperiets ursprung. Mot denna episka bakgrund var det ryska judarnas öde också viktigt för författaren - "temat för Ryssland och judendomen i aspekten av deras ömsesidiga och tragiskt omöjliga, under villkoren för ett totalitärt samhälle, gravitationen" (I.V. Kondakovs). synen på den mänskliga naturen avgjorde till stor del honom inre polemik med Dostojevskij. Som författaren en gång noterade i en intervju, "i kärnan av människan, trots Guds plan, ligger satanism, djävulen, och därför måste så stora ansträngningar göras för att hålla en person från ondskan kräver också ansträngning - där." är mycket smärtsamt och ibland tragiskt, nära Dostojevskijs "förbannade frågor". Men detta verk belönas med en känsla ojämförlig - en touch av Gorensteins verk som den sanna essensen av tillvaron...